Hemma.

Så.

När en försöker sätta ord på hur det har varit, hur det är nu och hur det kommer bli. Det sitter lite fast i mig, som om jag behlver en rejäl omskakning för att ordens ka ramla ut igen. Eller så gäller det bara att börja.

Det har nästan exakt gått en månad sen jag kom hem till Sverigeverkligheten i ställlet för en Durbanverklighet. Inga mer milslånga stränder eller sittandes suckande på golvet i bildrummet, det har varit som att leva i en annan verklighet, små olika världar som sällan korsas och är svåra att beskriva för de andra världarna. Skolan, Sverige, utbytesstudenterna, hemma, familjerna, maten, böckerna, språket. En kan vara ensam men så omringad av människor ändå.

Det känns bra att vara hemma, säga hejdå blev inte så svårt som jag tänkt. Inga tårar eller stora magklumpar det blev bara så. Hipp happ nu är det dags Elsa, att en del av livet bakom dig. Det går nog inte en dag då jag inte tänker på dig, Sydafrika, livet, Hilary och Gussie, curry eller Kyra. Allt som var livet där dyker upp som något fragment varje dag. Det är svårt att beskriva hur det var, nästintill omöjligt. På samma vis som det är omöjlig att beskirva ett år i Sverige.

Jag är ny men på samma gång den samma. Det får vara så, livet har sin gång och det är bara att försöka leva det så gott det går. Det går liksom inte att leva kvar i Sydafrika med hela ens existens för då överlever en inte. Här eller där eller mittemellan så ska jag försöka göra mitt bästa. Bring it on livet så ska jag försöka göra det bästa jag kan av det.

Nu ska jag låna böcker om skatt och äta lunch!

Puss