Idag sa Limpan något klokt: man inser inte hur jävla dåligt en mått förrens en mår bättre. Det är bra nu, för det mesta. Jag tänker inte så mycket, för mycket som det lätt kan bli och för första gången på väldigt länge känner jag ingen känsla av rastlöshet i maggropen. Det går bra att vara just här just nu, carpe diem ungefär. Sydafrika känns oftast som en dröm, långt långt borta och den person som flög till Durban för mer än ett år sedan känns ibland avlägsen. Jag kan längta till indiska oceanen och känslan av att hitta hem så långt borta, upptäcka nya platser och åka på favoritvägen nära musgrave. Jag kan sakna känslan av nästintill komplett frihet på en gata i CPT med min allra bäste vapendragare, jag mår bra och har inga som helst problem med att leva i Falun här och nu. Jag lever inte kvar i Sydafrika men Sydafrika lever kvar i mig, som små små fragment av minnen vareviga dag.
Jag tänker ofta på hur glad jag blir utav er, vännerna. Ni som gapskrattar när en ramlar av cykeln för andra gången och kramar en hårt när en ses snabbt en lunch. Jag skulle liksom längta bort så himla mycket om det inte vore för er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv något fint är du snäll!