5/12

Jag tänker på tiden det har tagit för mig, dig, oss att hitta varandra. Jag tänker på dig mamma, hur viktig du är för mig, hur glad jag blir när du säger att jag har lärt dig så mycket. Att du, som är en sådan stark individ, säger att du lär dig saker av mig. Jag tänker på hur glad jag blir när hon säger att vi är lika du och jag. Jag tänker på tiden som tar att komma tillbaka, lära känna kanske lite mer. Hur en person faktiskt förändras under ett år. Jag kände igen mig så mycket när jag läste det här på Floras blogg om att bo på någon annan plats utan sin familj: "Ibland har jag så tråkigt att jag går och lägger mig klockan 21. Ibland när jag tänker på min lillasyster så hugger det ända ut i armarna. Ibland ringer jag alla mina familjemedlemmar på FaceTime utan att få svar." Det var verkligen så, när ensamheten slog till och allt du kunde göra var att ligga och smågråta i din säng för att nästa dag köra på igen. Gå till skolan, traggla med engelskan, krama din värdsyster hårt och tänka på den tjugotredje december.

Det är på ett vis som att börja om, efter 363 dagar i ett annat land med någon annan som ska vara något slags substitut för dig. För er. Månader med någon som inte fattar, med någon som inte jag fattar. Att efter fyra och en halv månad i Sverige inse att det kanske tar lite tid, att hitta tillbaka eller mest hitta något nytt. För jag och du är ju inte samma som för ett år sedan.

Vi kommer för det mesta överens nu, jag och livet. Jag lyssnar på Håkan Hellström och dricker kaffe, tänker på dystra februari och så skriver jag hybrislistor med queens för att överleva värsta torsdagsdippen på länge. Jag önskar jag kan lyssna på LeMarc, (hehe) i mars och instämma i hans "vi överlevde vintern", det känns så nu. Att jag kommer fixa det här till slut, med diverse mantlar och födelsedagsfiranden. Nitton barre senare.

Vi hörs.