Tvåtusenfemton var bra, det var fint, sorgligt, och avsked. Det var kärlek och Sydafrika, bästa bästa Sydafrika som räddade mig just då. Nu är det något annat som räddar mig, något som finns här. Det var insikten om att allt har sin tid, att varje kapitel behövs och uppkommer av någon himla anledning. Det gav mig också insikten att det är så jävla jobbigt att inte veta vem jag är, att min identitet speglades så starkt av vad jag gjorde och vart jag var. Sydafrika förändrade mig och nu förösöker jag hitta ut på andra sidan, kanske mest det jag har försökt göra hela hösten. Tvåtusenfemton gav mig Håkan, systrar och ett stycke stjärnfallperson. Det gav mig också Riley, Tim och Kelly. 2015 gjorde mig ledsen och så jävlajävla glad många gånger, det var ensamhet och rädsla för att lämna. Det var finafina människor som räddade mig så många gånger under hopplösa vårvintern.
Tvåtusenfemton var London, Tyskland och Kapstaden. Det var Kruger, Durban och Bloemfontein. Det var att komma hem till ett Sverige som inte sa howzit eller krävde samma uppmärksamhet, utan elstängsel och larm. Utan samma misär och helvete.
2016 får gärna ge lite mer RO i lillkroppen, mer spring i benen, mer hybris, mer civilkurage och investering i det egna välmåendet, mindre amount av vidriga män.
Det här kommer bli toppen. Puss!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv något fint är du snäll!