Det värsta tycks nästan vara att jag vet att det bara går utför om jag väl börjar tänka att jag inte passar. Inte passar på grund av yttre skepnader som jag absolut inte kan göra något åt, som magar och armar och ben. Som är för breda, långa och tjocka. Jag vet att det går utför med tankarna om jag börjar med allt jävulskap som egentligen beror på något annat från första början. Jag har ju sett det hos dig så jävlajävla nära hur ont det gjorde dig och hur ont det gjorde mig att se dig så. Jag vet att det inte får bli så. 

Vi är perfekta och allt annat är fel. Lillkroppen rockar, den kan skratta springa älska gråta. Alla andra tankar får stanna i kallakalla januarinatten.