Från förr.

Läser i genom gamla inlägg från Sydafrika och förundras över allting, jag reflekterade över hur lite jag faktiskt tänker på allt det som var. Det lilla försvinner så snabbt ut ur skallen, det som var vardagen och det stora då, det som hände ofta. Känslan av att inte känna sig hemma, eller för andra gången höra någon muttra kaffer åt en person under en och samma vecka. Kanske försvinner det inte, för det finns ju där när jag väl väljer att plocka fram det, allt det jobbiga och jävliga som jag mest av allt kanske inte vill minnas.

De finns kvar, människorna som tigger efter arbete, mat, pengar vid robots. Hatet efter apartheid är inte tystat, det är inte förlåtet. Människor protesterar och river ner på UCT, sprejar över den första kvinnliga studentens ansikte på statyn för att hon är vit. Det är svårt att hitta någon att lägga skulden på, det går att hata det förflutna, det förflutna som gett dagens konsekvenser men en måste samtidigt fundera över vad handlingarna som utförs nu ger för konsekvenser i morgon. Det är lätt för mig att predika om icke-våld och dylikt när jag inte lever i ett samhälle så präglat av våld. Men jag undrar över vad det ger, på vilket sätt det blir bättre av att agera på ett sådant sätt för det ända jag ser är hatet som föds ur det. Hatet som är så starkt som jag kunde uppleva så många gånger och bli så jävla bestörtad av. Att det fortfarande existerade tänkte jag, att det är på det här viset.