Tårarna på kinderna och stjärnorna på himlarna

 Kanske är det en vintergrej eller mest bara en saknadsaspekt att en nästan började grina på grund av en Durbanvideo idag. Durban lever kvar utan mig, dansen fortsätter och vågorna är fortfarande högst vid North Beach. Jag tänker på Murhpy's, eller när vi sprang fort som fan ut ur bilen till wakaberry i ösregn. Jag tänker på Carol och Levi, Kenzie och Kelly, Kyra och Siya. Hur de fortfarande lever kvar i mig fast jag är så långtlångt bort, jag tänker på hur tiden här är rätt just nu och tiden där var rätt just då. Vilket privilegium det är att ha upplevt något så ögonöppnande märker jag kanske mest nu. När jag möter era inskränkta tankar om personer som inte är exakt som er.

Så tack tiden för att du är snäll mot mig och för att Håkan finns.



Kenzie och hund i Berea Park, Musgrave.