insp

ukubuza.tumblr.com tips ;--))

1 2 3

Och så gick dem iväg igen, efter hetsiga hejdåkramar och knip i känslomagen. Det var ju menat att vi skulle hänga mer än såhär, men livet fortsätter och tar er vidare till nya äventyr på samma vis som det tar mig med sig. Livet är det som händer just i detta ögonblick. Så ni som har varit med sedan jag var en dryg liten femåring på manhem ger mig så otroligt mycket glädje i livet att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen när jag inte har er omkring mig. Det är så jävla lätt när jag är med er, som om allt det andra inte spelar någon roll ni vet.

Lisen, lollorocker och norpz ni är bäst i test och på fest puss love u.

Hemma.

Så.

När en försöker sätta ord på hur det har varit, hur det är nu och hur det kommer bli. Det sitter lite fast i mig, som om jag behlver en rejäl omskakning för att ordens ka ramla ut igen. Eller så gäller det bara att börja.

Det har nästan exakt gått en månad sen jag kom hem till Sverigeverkligheten i ställlet för en Durbanverklighet. Inga mer milslånga stränder eller sittandes suckande på golvet i bildrummet, det har varit som att leva i en annan verklighet, små olika världar som sällan korsas och är svåra att beskriva för de andra världarna. Skolan, Sverige, utbytesstudenterna, hemma, familjerna, maten, böckerna, språket. En kan vara ensam men så omringad av människor ändå.

Det känns bra att vara hemma, säga hejdå blev inte så svårt som jag tänkt. Inga tårar eller stora magklumpar det blev bara så. Hipp happ nu är det dags Elsa, att en del av livet bakom dig. Det går nog inte en dag då jag inte tänker på dig, Sydafrika, livet, Hilary och Gussie, curry eller Kyra. Allt som var livet där dyker upp som något fragment varje dag. Det är svårt att beskriva hur det var, nästintill omöjligt. På samma vis som det är omöjlig att beskirva ett år i Sverige.

Jag är ny men på samma gång den samma. Det får vara så, livet har sin gång och det är bara att försöka leva det så gott det går. Det går liksom inte att leva kvar i Sydafrika med hela ens existens för då överlever en inte. Här eller där eller mittemellan så ska jag försöka göra mitt bästa. Bring it on livet så ska jag försöka göra det bästa jag kan av det.

Nu ska jag låna böcker om skatt och äta lunch!

Puss

Waow.

Som så, jag kan räkna dagarna jag har kvar på min ena hand och det har inte slagit mig ännu att jag faktiskt kommer lämna exakt allt detta bakom mig när jag flyger hem till Sverige på tisdag. Det är helt komplett galet. Jag försöker packa ihop mina persedlar och det går mest ganska dåligt, vet inte hur allting ska få plats men det måste gå på något vis. Så får ha tålamod och vänta. Jag fyller min blazer med de sista minnena jag glömt av. Dricker den sista iskaffen hos gloria jeans och försöker trycka ner mina böcker i diverse resväskor. 

Har dragit på mig feber och försöker få livsandarna att återvända med alvedon, i morgon ska jag dansa och  rocka på konsert/minifestival at kings park. Intensivhänga med bra människor som kommer vara för långt borta på tisdag. Tim flyttar till Amerikatt på måndag vilket gör det hela än mer sorgligt, fattar fortfarande inte vart tiden tog vägen.


Nu ska jag bli av med febern och sova. Puss!

03.38 pm

Sorry but I've got the best tumblr in the world so here you go: ukubuza.tumblr.com 

<3

22.12

https://soundcloud.com/al-bairre/right-here-in-july

Lyssnar på diverse musik jag samlat på mig under året och tänker på framtiden och dåtiden och allt som var. Borde skriva klart den där jäkla presentationen för lördag men är trött i huvudet efter en kort men fin skoldag. Jag och Riley tog en uber till Addington beach där vi mötte Kelly och Mackenzie, det var fint. Vi åt smörgåsar och jag tog mitt första bad i Indiska Oceanen för den här vintern. I morgon är det Kenzies sista dag i Sydafrika för ett bra tag innan hon lämnar oss på fredag, vi ska åka på busstur och konsumera den sista iskaffen på gloria jeans. Ah, det är fint nu livet. Känner någon slags balans i allt det virrelvarr som finns.

22.05

 För Sydafrikaskyarna kommer alltid vara det finaste jag sett hittils i livet, tillsammans med höga berg och små dammar så finner det sig något slags lugn i mig. Såsom bara berg och röda solar kan inbringa. Så många gånger tänker jag på min självbild och hur kroppen ser ut, för långa armar och konstiga axlar, alldeles för lång över huvud taget, ingenting nöjt med ansiktet och allt blir bara nejnejnej. Sånt kan jag tänka ibland när jag ska ladda upp en instagrambild, men det får inte bli så. Aldrig rättare sagt, att utseendet tar över mig och viljan att förändra hur jag ser ut för stor. Aldrig får det bli så, för då hamnar man i ett träsk som är så svårt att ta sig ut. Så därför är det viktigt att ladda upp bilden ändå, även fast jag ej tycker om min appearance. Så kanske jag kan tänka på det lite mindre nästa gång. Nedan följer bilder från Drakensberg, Krugerparken och världens tredje största canyon.

Again.

As if it would be easier to understand now when it's 28 days and a couple of hours left until I leave. It's not. And every single blog post seem to be about leaving and I still can't realise that it actually is gonna happen. Mackenzie is leaving in nine days and how am I supposed to say goodbye to her, to this, to everything I've known for the last elev months. And it all comes down to leaving a home for another. Of course I miss you, I miss every single one of you. I'm super scared that you're not missing me and that I'm gonna end up alone, as if I weren't alone when I came here all by myself. I have you, I just don't know how I've changed and how you've changed, if we still match. It's scary. Really scary. And writing blog posts in crappy English is not making anything better except for making me realise that it's not so bad after all, life. 

We're doing the swing. Jumping off Moses mabhida stadium in some sort of Bungy jump and it's gonna be crazy, insane and so much fun. I'm listening to the same songs over and over and I'm thinking for myself, will I be tired of these songs before I leave or can I still listen to them on the plane. Irrelevant thoughts that pops into my mind. 

I'm longing for Swedish lakes and bike rides, walking in the forest and walk home bare foot late at night seeing the white horse next to the road. Family and friends. Independence, public transpor and cheese that's not bright orange. I

I'm gonna miss the heat, the one that makes you sweat just because you're  sitting in the car. I'm gonna miss the kind people that great you and talk to you even though we've never met before. I'm gonna miss you durbs and every single soul that made this year absolutely fantastic and life changing. 

Down south

Ju mer jag tänker på er så fattar jag att nu kanske det är på riktigt. Små tårar letar sig fram igen och det var längesen jag kände såhär.  Snartsnartsnart får jag se er igen, kramas och skrika, 364 dagar utan varandras närhet. Såklart är jag rädd, livrädd för hur det kommer vara när jag kommer tillbaka om det kommer kännas som hemma. Hur allt har förändrats till och hur mycket en människa kan förändras på ett år. Livrädd för hur skolan kommer gå, om vännerna flyttar och jag blir kvar. Samtidigt som allting i Durban kommer vara kvar kommer det aldrig vara detsamma som nu. Jag vet inte när jag kommer se varenda en av mina vänner här, har inte den blekaste aning. Och det känns. Så himla mycket i lillkroppen och ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till. Den sista tiden tycks snigla fram och rusa iväg på samma gång. Har i stort sett flyttat in hos kenzie den senaste veckan, imorgon far vi till drakensberg och om två veckor åker hon hem. Min amerikanska. Jag själv har trettiotre dagar kvar av känslor och Sydafrika tills ett annat hem väntar. Ett hem fyllt av människor jag känt hela mitt liv men som nu är förändrade av det gångna året precis som jag är. 

Sydafrika har förändrat mig det är jag säker på men vet inte hur. Vad för footprints det har lämnat i mig, jag vet bara att jag älskar livet här och att jag kommer sakna allt så jädra mycket. Varenda liten grej. 

Where madiba was released, walking out the gates with Winnie. There's nothing better than the colour of the sky going down over the mountains.

Kalk bay and cape point.

Som så. Livet är stabilt, bra och fantastiskt fint. Är hemma här och det är något av det bästa en kan känna sig efter månader av osäkerhetskänsla på den fronten. Åker hem till Durban på torsdag, flyger med värdfamiljen så det blir bra ändå. Kyra lämnar imorgon för uct och det kan bli en gråtfest, vi får se. I vilket fall, rugby @ newlands var så kul!!