Helga

:-) 

5/12

Jag tänker på tiden det har tagit för mig, dig, oss att hitta varandra. Jag tänker på dig mamma, hur viktig du är för mig, hur glad jag blir när du säger att jag har lärt dig så mycket. Att du, som är en sådan stark individ, säger att du lär dig saker av mig. Jag tänker på hur glad jag blir när hon säger att vi är lika du och jag. Jag tänker på tiden som tar att komma tillbaka, lära känna kanske lite mer. Hur en person faktiskt förändras under ett år. Jag kände igen mig så mycket när jag läste det här på Floras blogg om att bo på någon annan plats utan sin familj: "Ibland har jag så tråkigt att jag går och lägger mig klockan 21. Ibland när jag tänker på min lillasyster så hugger det ända ut i armarna. Ibland ringer jag alla mina familjemedlemmar på FaceTime utan att få svar." Det var verkligen så, när ensamheten slog till och allt du kunde göra var att ligga och smågråta i din säng för att nästa dag köra på igen. Gå till skolan, traggla med engelskan, krama din värdsyster hårt och tänka på den tjugotredje december.

Det är på ett vis som att börja om, efter 363 dagar i ett annat land med någon annan som ska vara något slags substitut för dig. För er. Månader med någon som inte fattar, med någon som inte jag fattar. Att efter fyra och en halv månad i Sverige inse att det kanske tar lite tid, att hitta tillbaka eller mest hitta något nytt. För jag och du är ju inte samma som för ett år sedan.

Vi kommer för det mesta överens nu, jag och livet. Jag lyssnar på Håkan Hellström och dricker kaffe, tänker på dystra februari och så skriver jag hybrislistor med queens för att överleva värsta torsdagsdippen på länge. Jag önskar jag kan lyssna på LeMarc, (hehe) i mars och instämma i hans "vi överlevde vintern", det känns så nu. Att jag kommer fixa det här till slut, med diverse mantlar och födelsedagsfiranden. Nitton barre senare.

Vi hörs.

Snart

Sex månader och ett gymnasiearbete senare ungefär.

 

När allting annat här är falskt och fel

Tänker att allt som blir bättre i oredan inom mig är att slita ut sängkläderna, dammsuga golvet, sortera tvätt och tvätta två maskiner lakan på en dag. Det är ju fel, för det är ni som ringer en måndagkväll eller lördagsnatt, det är VI som lyckas hålla ihop under så jävla många år, det är du som skickar håkanlåtar, det är du som öppnar upp dig och berättar om ditt liv även fast du är tusentals mil bort. Det är du som nästan alltid svarar när jag ringer en tisdageftermiddag även fast du kollar på en föreläsning. Det är ni som alltid skriksjunger till Sayonara och får en att överleva mitt i allt. 

Tackar livet för att jag har er <3 

Tårarna på kinderna och stjärnorna på himlarna

 Kanske är det en vintergrej eller mest bara en saknadsaspekt att en nästan började grina på grund av en Durbanvideo idag. Durban lever kvar utan mig, dansen fortsätter och vågorna är fortfarande högst vid North Beach. Jag tänker på Murhpy's, eller när vi sprang fort som fan ut ur bilen till wakaberry i ösregn. Jag tänker på Carol och Levi, Kenzie och Kelly, Kyra och Siya. Hur de fortfarande lever kvar i mig fast jag är så långtlångt bort, jag tänker på hur tiden här är rätt just nu och tiden där var rätt just då. Vilket privilegium det är att ha upplevt något så ögonöppnande märker jag kanske mest nu. När jag möter era inskränkta tankar om personer som inte är exakt som er.

Så tack tiden för att du är snäll mot mig och för att Håkan finns.



Kenzie och hund i Berea Park, Musgrave.

123

Ett ty tre

Gråtfestlördag.

Om när ilskan tar över.

När tyska män väser efter en även fast en går snabbt bredvid Carl. När tre killar visslar och ropar, mest för att se en reaktion utanför MAX en onsdagskväll i Falun. När gymnasiekillar skriker efter en när en cyklar snabbbt förbi vid Konsum en torsdagseftermiddag i november. När du tar på min röv, när du får mig att känna obehag. När du frågar om jag vill följa med dig hem en kväll på Long Street och jag säger nej, för att senare höra att jag är en jävla bitch för att jag inte vill. När en börjar bli van. När en minst sextio år gammal man frågar efter mitt nummer när jag står och samlar in mat och pengar i en galleria i Durban till ett barnhem för flickor. När jag tänker, undrar om någon skulle höra mig nu om jag skrek. Om det kom någon efter mig på samma vis som det hänt tjejer, kvinnor, ladies innan mig. När statistiken säger att det är mer vanligt med en snubbe som du känner, på en efterfest någonstans, eller efter tjat. När det drabbar dem runt om mig, du som är så viktig för mig. Att någon kan ha gjort så mot dig. När män säger, INTE alla män. Nej, det är inte alla män, snubbar, killar. Men det är så jävla många, och du förstår inte. Du förstår inte att män, i Sverige, i Sydafrika kan ta mig på röven när jag vet att det händer så mycker värre saker mot kvinnor runt om i världen.

Kanske blir jag så arg just nu för jag vet vilket privilegium det är att kunna springa fort som fan uppför en backe i stadsparken utan att vara rädd. Att jag kan det. Att det är kväll och jag kan det, att jag är själv, utan en man med mig och jag kan det. Att jag inte bor i ett hus med galler för fönstren och elstängsel runt om och ändå inte är rädd, för att någon ska bryta sig in. Ta saker och våldta mig. Och du förstår inte att män tar mig på röven i Falun. Hur strukturer genomsyrar vårt samhälle och gör mig ARG. Att det ska vara såhär, att kvinnor sexualiseras, exotifieras och blir till objekt. Att kvinnor nu kan gå hem dessa två månader som är kvar av 2015 för att löneglappet är så stort. Att kvinnor våldtas, mördas och förföljs.

Men du förstår inte hur män kan ta på min röv i Falun 2015.

Inte illa pinkat.

Exakt såhär. 

Every branch of the tree has to learn

Nu får det räcka med självförakt för denna novembermånad, det funkar liksom inte att börja avsky sig själv en måndagseftermiddag klockan tre. Det ska inte vara så, varesig det är måndag eller torsdag. 

Herrå.

Blir så glad när du säger att jag liknar dig för du är så brabrabra.