152.

Nej, ibland är det inte så bra. Inte som en kan vilja att livet ska vara, men en måste ju ta sig igenom det. Ångesten, ledsamheten och glädjen. För vad är det annars för liv, om det inte finns någon ångest. För till slut, så lever en väl bara för att känna sig levande. Det är väl det som är meningen med livet? Att känna sig levande, och det gör en trots allt med ångesten, ledsamheten och glädjen. Saknaden, döden, och kärleken. Allting för att känna sig levande, och kanske känna sig lite bättre till mods, för att veta att en är i varje fall levande.

Även fast livet suger, även fast all jävla skolångest kommer över en på samma gång. Så är en levande, vilket är fördjävla bra.



Och till dig som kommenterar det här stället, som för dig kanske mest är värdelöst och fullt med sådana åsikter som du verkligen inte delar så betyder det något för mig. Jag kan skriva sådana här deprimerande inlägg om ångest eller argsinta inlägg om feminism. Eller bara dela en jäkla frukostbild. Det betyder något för mig, för då kan jag komma ihåg det som varit, och kanske bli av med lite av den där ångesten.

Så till dig som ägnar en fredagskväll åt att kommentera värdelösa saker här; skaffa dig något roligare att göra. Som att titta här till exempel.