Dancing through life while coloring outside every line

16:28

Torsdagfredag

Titta rakt fram inte runtom.

Livet vänds upp och ner och allt kommer på en gång men finner mig själv tänka att nu får det vara nog med att vara rädd. Maxamaxamaxa livet för det här är ju den chansen vi får, Det är ju endast här och nu, någon mer chans får vi inte. Nu köttar vi hörni.

Det värsta tycks nästan vara att jag vet att det bara går utför om jag väl börjar tänka att jag inte passar. Inte passar på grund av yttre skepnader som jag absolut inte kan göra något åt, som magar och armar och ben. Som är för breda, långa och tjocka. Jag vet att det går utför med tankarna om jag börjar med allt jävulskap som egentligen beror på något annat från första början. Jag har ju sett det hos dig så jävlajävla nära hur ont det gjorde dig och hur ont det gjorde mig att se dig så. Jag vet att det inte får bli så. 

Vi är perfekta och allt annat är fel. Lillkroppen rockar, den kan skratta springa älska gråta. Alla andra tankar får stanna i kallakalla januarinatten.

Sådant jag finner fint.

Some people are born with tornados in their lives, 
but constellations in their eyes. 
Other people are born with stars at their feet, 
but their souls are lost at sea. 

Another woman’s beauty is not the absence of your own

Hörs hej!

och du är himlen jag föll från

Får längtan efter havet på samma vis jag längtade efter Svenska insjöar utan saltvatten förra vintersommaren. Om det finns någon rim och ranson i det vill säga. Det stora stora blå som låter en andas och kanske kunde rädda en ibland. Kalla atlanten som fick mig att inse att vad jag endast behöver är massor jävlaranamma och indiska oceanen som blev mitt hemmahav till slut.

Finafina på jungfru!!! 

2016-01-02

Tvåtusenfemton var bra, det var fint, sorgligt, och avsked. Det var kärlek och Sydafrika, bästa bästa Sydafrika som räddade mig just då. Nu är det något annat som räddar mig, något som finns här. Det var insikten om att allt har sin tid, att varje kapitel behövs och uppkommer av någon himla anledning. Det gav mig också insikten att det är så jävla jobbigt att inte veta vem jag är, att min identitet speglades så starkt av vad jag gjorde och vart jag var. Sydafrika förändrade mig och nu förösöker jag hitta ut på andra sidan, kanske mest det jag har försökt göra hela hösten. Tvåtusenfemton gav mig Håkan, systrar och ett stycke stjärnfallperson. Det gav mig också Riley, Tim och Kelly. 2015 gjorde mig ledsen och så jävlajävla glad många gånger, det var ensamhet och rädsla för att lämna. Det var finafina människor som räddade mig så många gånger under hopplösa vårvintern. 

Tvåtusenfemton var London, Tyskland och Kapstaden. Det var Kruger, Durban och Bloemfontein. Det var att komma hem till ett Sverige som inte sa howzit eller krävde samma uppmärksamhet, utan elstängsel och larm. Utan samma misär och helvete.  

2016 får gärna ge lite mer RO i lillkroppen, mer spring i benen, mer hybris, mer civilkurage och investering i det egna välmåendet, mindre amount av vidriga män. 

Det här kommer bli toppen. Puss!!! 

2015 vad fint du blev till slut, det trodde jag inte från början. Tack alla finafina för ett sånt bra avslut på året, nu hoppas vi att 2016 blir hybrisens och teslornas år.