Where madiba was released, walking out the gates with Winnie. There's nothing better than the colour of the sky going down over the mountains.

Kalk bay and cape point.

Som så. Livet är stabilt, bra och fantastiskt fint. Är hemma här och det är något av det bästa en kan känna sig efter månader av osäkerhetskänsla på den fronten. Åker hem till Durban på torsdag, flyger med värdfamiljen så det blir bra ändå. Kyra lämnar imorgon för uct och det kan bli en gråtfest, vi får se. I vilket fall, rugby @ newlands var så kul!! 

K.

För dududu har räddat mig. 

@ long street.

It all takes a while to realise. That this is it, two months and two days left. Then I'm heading back home, or to the place I called home for 17 years. I don't know anymore, there are two lives. Sweden and here, and I don't know where I'm supposed to be. Maybe I will never know, I love this bloody country and the fact that everyone looks so surprised when I tell them yes I would actually like to come back and live here again makes me feel quite sad. It might be me being naïve and not realistically thinking about the problems South Africa have. Or is it me still loving this country even tho I see some of it, the small amount that pops my bubble of safety. I'm not sure.

 I'm gonna miss the sun and the sand, the moon and the mountains. I'm gonna miss the people who have taught me so much about life. I'm gonna miss bar one. I'm gonna miss the ones that have become my family. I'm gonna miss speaking English every day, even tho I'm far from good. I'm gonna miss the landscape. I'm gonna miss Durban and musgrave and riding in the car on my favourite road. I'm gonna miss being around people that are different, not all the same. I'm gonna miss the people that shared early mornings and late nights with me. I'm gonna miss talking about them, with someone that was there.

I'm not gonna miss every single human being I've met during my ten months. I'm not gonna miss the people that made me feel like a small little rat, I'm not gonna miss feeling misunderstood and not listened too. It's not always easy, it can be bloody hard sometimes. Sometimes more often than sometimes. 

I'm gonna miss the heat. I'm gonna miss my teachers, my school and every single little human being at Eden that I call my friend. I'm going to miss swimming in the Indian Ocean. I'm not gonna miss the humidity that I've realised hates my skin. I'm gonna miss walking around in slops hearing people saying yoh and jol and sho. I'm gonna miss living in a country with a lot of people and in a town with a large population. I'm gonna miss the diversity of people.

I'm going to miss cotton on and woolworths, palm trees and warm weather. 

I'm not gonna miss feeling so lonely and pathetic that you eventually burst into tears. I'm not gonna miss missing my family so much it gives you heartache. I'm gonna miss qwantani and the berg I'm gonna miss feeling so home and at the right place in life. 

I'm going to miss Cape Town, I'm gonna miss the art lessons, I'm gonna miss the history lessons and the amount of hours spent in the tuck shop. I'm gonna miss live, shortstraw and Jeremy loops. I'm gonna miss the botanical gardens, stressing about the matric dance and getting to know new people every time I go out. I'm going to miss hearing Zulu and aafrikans and Xhosa. 

And it all takes a while to realise that this is it?  No more Durban no more Cape Town no more incredible mountains and warm seas. No more friends and family. Because they're saying here, where they belong and I'm going back where I'm supposed to belong. I don't know anymore where I belong.

 I'm not done with you South Africa, I'm gonna come back again and until the 14:th of July I'm gonna enjoy every single second that I spend in this beautiful country. 

Femtedelar.

Gammalt som glömdes bort. Så. Vi har snittat 1,8 bilder per dag. På whatsapp alltså under de 280 dagar jag har varit här. Idag flyttar jag till en annan värdfamilj, eller Hilary och Gussie som dom heter. Om fyrtio minuter blir jag upphämtad. Jag och mina sex påsar, en kameraväska, en datorväska, en liten resväska och en stor resväska och kånken. Så kan det bli efter 280 dagar i en ny hemstad. Jag kommer ihåg att jag alltid blev så extremt irriterad på utbytesstudenter som aldrig uppdaterade sin blogg, hur svårt kan det vara tänkte jag. Men så kommer livet, livet som fyller en med känslor och massor med saker att göra. 

Så vad har jag gjort sen vi sågs sist, jag har haft min matric dance, blivit inbjuden till en annan matric dance, sorterat ut mitt liv, fått ett fantastiskt fint brev från min historielärare, dansat, varit arg och glad. Känt att ibland så händer nog saker verkligen for a reason. Jag har saknat men inte varit ledsen, längtat men känt mig så hemma på samma gång. Jag har kanske kommit till någon slags insikt om att tider rinner iväg, jag träffar människor jag önskar jag träffat tidigare. Men så är livet, det tog den här svängen och det är menat att vara så. Siya skrev och sa jag hoppas vi kan ses innan du åker. Just nu vill jag inte åka hem. Alls. 

Jag ska möjligtvis åka till Kapstaden igen, förhoppningsvis. Spendera som tid med min gamla gamla värdfamilj, leva life där ett tag. 

Imorgon far jag till bloemfontein på distriktskonferens med Rotary. Det ska bli kul, ska träffa min Finska och Tyska och Amerikanska nr.2. Efter det åker jag och Luisa plus hennes värdfamilj till Krugerparken. Kruger!! Det är nästan som en dröm, är så tacksam att jag får uppleva det! Det är lika stort som att få se serengeti eller masai mara. 

Jag tänker på det avsked med min gamla värdfamilj, på hur många fantastiska människor jag har träffat som bryr sig så mycket om mig. Nu är det fjorton minuter kvar tills jag ska bli hämtad, jag och alla väskorna.