03.38 pm

Sorry but I've got the best tumblr in the world so here you go: ukubuza.tumblr.com 

<3

22.12

https://soundcloud.com/al-bairre/right-here-in-july

Lyssnar på diverse musik jag samlat på mig under året och tänker på framtiden och dåtiden och allt som var. Borde skriva klart den där jäkla presentationen för lördag men är trött i huvudet efter en kort men fin skoldag. Jag och Riley tog en uber till Addington beach där vi mötte Kelly och Mackenzie, det var fint. Vi åt smörgåsar och jag tog mitt första bad i Indiska Oceanen för den här vintern. I morgon är det Kenzies sista dag i Sydafrika för ett bra tag innan hon lämnar oss på fredag, vi ska åka på busstur och konsumera den sista iskaffen på gloria jeans. Ah, det är fint nu livet. Känner någon slags balans i allt det virrelvarr som finns.

22.05

 För Sydafrikaskyarna kommer alltid vara det finaste jag sett hittils i livet, tillsammans med höga berg och små dammar så finner det sig något slags lugn i mig. Såsom bara berg och röda solar kan inbringa. Så många gånger tänker jag på min självbild och hur kroppen ser ut, för långa armar och konstiga axlar, alldeles för lång över huvud taget, ingenting nöjt med ansiktet och allt blir bara nejnejnej. Sånt kan jag tänka ibland när jag ska ladda upp en instagrambild, men det får inte bli så. Aldrig rättare sagt, att utseendet tar över mig och viljan att förändra hur jag ser ut för stor. Aldrig får det bli så, för då hamnar man i ett träsk som är så svårt att ta sig ut. Så därför är det viktigt att ladda upp bilden ändå, även fast jag ej tycker om min appearance. Så kanske jag kan tänka på det lite mindre nästa gång. Nedan följer bilder från Drakensberg, Krugerparken och världens tredje största canyon.

Again.

As if it would be easier to understand now when it's 28 days and a couple of hours left until I leave. It's not. And every single blog post seem to be about leaving and I still can't realise that it actually is gonna happen. Mackenzie is leaving in nine days and how am I supposed to say goodbye to her, to this, to everything I've known for the last elev months. And it all comes down to leaving a home for another. Of course I miss you, I miss every single one of you. I'm super scared that you're not missing me and that I'm gonna end up alone, as if I weren't alone when I came here all by myself. I have you, I just don't know how I've changed and how you've changed, if we still match. It's scary. Really scary. And writing blog posts in crappy English is not making anything better except for making me realise that it's not so bad after all, life. 

We're doing the swing. Jumping off Moses mabhida stadium in some sort of Bungy jump and it's gonna be crazy, insane and so much fun. I'm listening to the same songs over and over and I'm thinking for myself, will I be tired of these songs before I leave or can I still listen to them on the plane. Irrelevant thoughts that pops into my mind. 

I'm longing for Swedish lakes and bike rides, walking in the forest and walk home bare foot late at night seeing the white horse next to the road. Family and friends. Independence, public transpor and cheese that's not bright orange. I

I'm gonna miss the heat, the one that makes you sweat just because you're  sitting in the car. I'm gonna miss the kind people that great you and talk to you even though we've never met before. I'm gonna miss you durbs and every single soul that made this year absolutely fantastic and life changing. 

Down south

Ju mer jag tänker på er så fattar jag att nu kanske det är på riktigt. Små tårar letar sig fram igen och det var längesen jag kände såhär.  Snartsnartsnart får jag se er igen, kramas och skrika, 364 dagar utan varandras närhet. Såklart är jag rädd, livrädd för hur det kommer vara när jag kommer tillbaka om det kommer kännas som hemma. Hur allt har förändrats till och hur mycket en människa kan förändras på ett år. Livrädd för hur skolan kommer gå, om vännerna flyttar och jag blir kvar. Samtidigt som allting i Durban kommer vara kvar kommer det aldrig vara detsamma som nu. Jag vet inte när jag kommer se varenda en av mina vänner här, har inte den blekaste aning. Och det känns. Så himla mycket i lillkroppen och ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till. Den sista tiden tycks snigla fram och rusa iväg på samma gång. Har i stort sett flyttat in hos kenzie den senaste veckan, imorgon far vi till drakensberg och om två veckor åker hon hem. Min amerikanska. Jag själv har trettiotre dagar kvar av känslor och Sydafrika tills ett annat hem väntar. Ett hem fyllt av människor jag känt hela mitt liv men som nu är förändrade av det gångna året precis som jag är. 

Sydafrika har förändrat mig det är jag säker på men vet inte hur. Vad för footprints det har lämnat i mig, jag vet bara att jag älskar livet här och att jag kommer sakna allt så jädra mycket. Varenda liten grej.