168.

Oj vad lång du är. Hur lång är du egentligen?

Att ibland inte känna sig för lång, för smal eller inte känna något alls. Att känna sig fin. stark. snygg. Det kanske mest är hemskt hur mycket mitt utseende ändå bestämmer mitt humör eller känsla.  Att tänka att en skulle se ut mer som hen, då jävlar skulle livet leka. Men ändock, det spelar en sådan sjukt stor roll i samhället. Så mycket av världens ekonomi som grundar sig i att en ska känna sig i behov av saker, kläder, större läppar, mindre rövar eller ett par jeans som ett barn flinkt har klippt trasiga. Känna sig otillräcklig. För om du ser ut som det här idealet då är du mest glad hela tiden.  Då har du ingen ångest, nej för du har ju en squat-röv. Jag förstår väldigt sällan syftet med att träna för att få #drömkroppen. Att göra 150 squats om dagen, det är bra för magen. Nej.
 Hur kommer det sig att tusentals människor tränar för att dom inte räcker till. Magen, låren, röven är för stora eller för små. Allting är för lite #fitspo.

Något jävla ideal, som säger att en kroppstyp är bäst och vackrast och mest #fitspo av dem alla. Ge mig måmngfald och ett ideal som inte finns.

Jämför sig med andra, tänker att om jag bara såg ut som henne, då skulle nog livet vara lite lättare ändå, och kanske stämmer det också, vad vet jag. Men det gör jag ju inte, jag är inte en och sextiofem och har brunt hår. Utan jag är ju cirka en och åttiotre centimeter över marken, för smal. För mycket höftben som sticker ut från kroppen som pinnar, och en hy som mest är rödflammig.
Och ibland vore det jävligt fint med ungefär tjugo centimeter mindre, brunt hår och fin jävla hy.


Men mest spelar det ingen roll, VARFÖR ska jag lägga ner så mycket energi för att tänka på vad andra tänker om mig. Vem bör bry sig. Inte jag och inte du. För det spelar ju ingen jävla roll hur utåtstickande höftben en har eller inte, eller hur många centimeter en mäter över marken.


Nej det spelar ingen jävla roll.










 ''''''''''''''''''hatahatahataideal''''''''''''''''