2015-02-24

Tillbaka här igen, det får bli så nu.

Helgen bestod av ensam skolrugby vid Port Natal, segling på Midmar damm, regn och American Sniper. Bedrövlig film, ensidig såklart  då det är en Amerikansk film om en amerikansk sniper i Irak. Huvudrollen var tydligen en legend, det var hans smeknam. Han dödade mer än 150 människor och det var därifrån det kom. Det som var signifikant var meningslösheten av krig, det var inte så glorifierande även fast den var väldigt partisk och hade många andra brister. Skjuta människor som yrke är för mig helt bisarrt hur en ens kan tänka tanken, speciellt när det är för patriotismens skull. Den visade patriotism och de konsekvenser det faktiskt ger en människa att döda mer än 150 människor, om än ganska knapphändigt.

Död och det som händer i krig. Om en nu kan kalla det krig? Krig mot terrorismen som innehåller dödandet av barn och civila. Komplicerat.

Jag har bestämt mig för lite förändringar i mitt liv, positiva sådana. Jag känner att jag har blivit lite fast i ett livsmönster och jag gillar inte att vara fast. Varje vecka ska jag försöka göra någonting nytt, vad som helst. Typ åka skridskor eller gå på en konsert, prata med en ny människa eller fråga om någon annan vill hitta på något. Livet och speciellt det här året handlar mycket om att stiga ur sin *Comfort zone* vilket det ofta tvingar mig att göra vare sig jag märker det eller inte. In conclusion, jag ska alltså försöka göra mer nya grejer och inte vara så rädd. Rädd för att snacka engelska, rädd för att vara jag.
Jag har en ibland ganska märkbar Sverigesaknad. Jag längtar efter er, jag älskar Durban och livet här men jag saknar min familj och vänner. Ibland tänker jag att det ligger som en duk över mina längtanskänslor, men desto mer jag tänker på min familj och vänner desto mer försvinner duken och känslorna kommer fram igen. För att på något sätt hantera situationen så tror jag duken fungerar utmärkt. Svårt att sakna någon som en inte kommer få se först om fem månader, inte så positiv insikt.

Jag läser om moderater i Stockholm som vill göra det lättare för kommuner och polis att flytta människor som inte har något hem och bor på gatan i Stockholm. I tältläger eller andra så kallade "provisoriska hem". Jag läser om flyktingbarn som är försvunna, polis som inget gör och ett tyst samhälle som möjligtvis inte vet något om detta. Jag läser om än en gång om en friad våldtäktsman och blir så förtvivlad. Så länge vi har något så skevt som ett samhälle där det är okej att våldta någon och inte bli dömd så måste vi kämpa. Vi måste kämpa för människors rätt till Sverige, vi måste kämpa för kvinnors rätt att inte bli utsatta.