Down south

Ju mer jag tänker på er så fattar jag att nu kanske det är på riktigt. Små tårar letar sig fram igen och det var längesen jag kände såhär.  Snartsnartsnart får jag se er igen, kramas och skrika, 364 dagar utan varandras närhet. Såklart är jag rädd, livrädd för hur det kommer vara när jag kommer tillbaka om det kommer kännas som hemma. Hur allt har förändrats till och hur mycket en människa kan förändras på ett år. Livrädd för hur skolan kommer gå, om vännerna flyttar och jag blir kvar. Samtidigt som allting i Durban kommer vara kvar kommer det aldrig vara detsamma som nu. Jag vet inte när jag kommer se varenda en av mina vänner här, har inte den blekaste aning. Och det känns. Så himla mycket i lillkroppen och ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till. Den sista tiden tycks snigla fram och rusa iväg på samma gång. Har i stort sett flyttat in hos kenzie den senaste veckan, imorgon far vi till drakensberg och om två veckor åker hon hem. Min amerikanska. Jag själv har trettiotre dagar kvar av känslor och Sydafrika tills ett annat hem väntar. Ett hem fyllt av människor jag känt hela mitt liv men som nu är förändrade av det gångna året precis som jag är. 

Sydafrika har förändrat mig det är jag säker på men vet inte hur. Vad för footprints det har lämnat i mig, jag vet bara att jag älskar livet här och att jag kommer sakna allt så jädra mycket. Varenda liten grej.